Gick in för att lägga mig för ett litet tag sedan, men hade så ont i sidan så det blev att jag låg och tittade in i väggen. Och då tänkte jag på om jag skulle göra det här inlägget. Jag tänkte att om jag satte mig och skrev av mig lite av min frustration, så kanske skulle jag kunna komma lite bättre till ro. Och jag skulle känna mig lite lättare om hjärtat. Gillar du inte gnäll så är det bäst att du slutar läsa inlägget här och nu... ;)
Den senaste veckan har smärtan blivit värre. Myomen har börjat värka på sidorna av magen. Det molar något fruktansvärt när det sätter igång och spänna. Jag har fortfarande kvar den gamla med att höfterna värker, ryggen gör ont och jag kan inte lyfta. Och den har jag lärt mig att hantera. Foglossningen har jag levt med i 3 månader. Men nu har det börjat bli värre. Det har börjat sprida sig bakåt mot svanskotan och jag har ont nästan varje dag över blygdbenet. Och de visste jag att det skulle bli. Jag visste att det skulle göra jävligt ont.
Men något som jag inte var beredd på var frustrationen och humörsvängningarna som kommer till. Just nu är jag så frusterad för att jag kan inte göra så mycket. Och jag kan inte bli arg. Blir jag arg så blir lillen arg och då sparkar han på mina muskelknutor. Och då får jag verkligen stjärnor framför ögonen. Det gör svinont och det enda som jag kan göra är att lägga mig ner och bli lugn, så blir han oxå lugn.
Jag blir frustrerad för jag kan inte:
-gå och handla ensam utan måste alltid ha någon med mig för att lyfta ner från hyllor eller bara bära hem kassarna.
-åka ut i kolonin. Bara rensa eller gå omkring och plocka.
-gå ner (det tar 10 min) till köpcentrat och gå omkring och fönstershoppa.
-leka med voffsingen genom att kasta boll.
-dammsuga mitt hem.
Det har blivit många kan-inte. Och det ligger lite och gnager för jag vill så gärna göra saker och inte vara begränsad. Men samtidigt så är det tillfälligt och det kommer att vara över till våren. Så det är inte så lång tid till. Det är bara en liten del av hela mitt liv.
Men samtidigt så vet vi inte hur det kommer till att bli efter den här perioden. Kommer myomen att gå ner? Kommer det bli fler barn? Om inte, så blir det ju operation. Hur kommer det att gå? Har så många frågor och maktlös som man är så får man inte svaren förrän i framtiden när kroppen själv kommer att ge dem. Just nu så vet jag inte vad eller hur eller när...Vet ingenting...
Jag är superglad för att vi ska göra buffén imorgon. Patrik kommer att hjälpa till vid spisen och jag kommer att sitta och strimla grönsaker. Sedan kommer vi få hjälp av värdparet med den sista maten en timme innan gästerna kommer. Buffén kommer att uppskattas och det känns som om man har gjort något som är värt något. Jag kan fortfarande göra saker. Även om det inte är lika mycket som när jag är fullt rörlig. Men jag kommer bli trött så det blir ingen lång sittning på kvällen.
Den senaste veckan har smärtan blivit värre. Myomen har börjat värka på sidorna av magen. Det molar något fruktansvärt när det sätter igång och spänna. Jag har fortfarande kvar den gamla med att höfterna värker, ryggen gör ont och jag kan inte lyfta. Och den har jag lärt mig att hantera. Foglossningen har jag levt med i 3 månader. Men nu har det börjat bli värre. Det har börjat sprida sig bakåt mot svanskotan och jag har ont nästan varje dag över blygdbenet. Och de visste jag att det skulle bli. Jag visste att det skulle göra jävligt ont.
Men något som jag inte var beredd på var frustrationen och humörsvängningarna som kommer till. Just nu är jag så frusterad för att jag kan inte göra så mycket. Och jag kan inte bli arg. Blir jag arg så blir lillen arg och då sparkar han på mina muskelknutor. Och då får jag verkligen stjärnor framför ögonen. Det gör svinont och det enda som jag kan göra är att lägga mig ner och bli lugn, så blir han oxå lugn.
Jag blir frustrerad för jag kan inte:
-gå och handla ensam utan måste alltid ha någon med mig för att lyfta ner från hyllor eller bara bära hem kassarna.
-åka ut i kolonin. Bara rensa eller gå omkring och plocka.
-gå ner (det tar 10 min) till köpcentrat och gå omkring och fönstershoppa.
-leka med voffsingen genom att kasta boll.
-dammsuga mitt hem.
Det har blivit många kan-inte. Och det ligger lite och gnager för jag vill så gärna göra saker och inte vara begränsad. Men samtidigt så är det tillfälligt och det kommer att vara över till våren. Så det är inte så lång tid till. Det är bara en liten del av hela mitt liv.
Men samtidigt så vet vi inte hur det kommer till att bli efter den här perioden. Kommer myomen att gå ner? Kommer det bli fler barn? Om inte, så blir det ju operation. Hur kommer det att gå? Har så många frågor och maktlös som man är så får man inte svaren förrän i framtiden när kroppen själv kommer att ge dem. Just nu så vet jag inte vad eller hur eller när...Vet ingenting...
Jag är superglad för att vi ska göra buffén imorgon. Patrik kommer att hjälpa till vid spisen och jag kommer att sitta och strimla grönsaker. Sedan kommer vi få hjälp av värdparet med den sista maten en timme innan gästerna kommer. Buffén kommer att uppskattas och det känns som om man har gjort något som är värt något. Jag kan fortfarande göra saker. Även om det inte är lika mycket som när jag är fullt rörlig. Men jag kommer bli trött så det blir ingen lång sittning på kvällen.
Jag är tacksam för de småsaker som jag fortfarande kan göra. Jag njuter av lillens buffar och puffar inne från magen. Och rent praktiskt så är jag inte låst. Jag kan sätta mig i bilen och köra vart jag vill. (har ju farthållaren som jag kan koppla in när det finns tillfälle) Jag kan fortfarande komma ut och gå lala's lilla promenad (även om den tar 25 minuter istället för 10 minuter och jag brukar vara helt slut efter). Och jag kan ägna mig åt matlagning. Jag kan handarbeta, men ibland så domnar händerna och då är jag tvungen att sluta. Jag kan läsa, men det är samma sak där...och jag kan sitta en stund framför datorn, även om jag måste resa mig efter en liten stund och gå runt för svanskotan värker...
Det som kommer om ut om mindre än 3 månader som verkligen är värd allt det här. Och jag längtar efter att få hålla honom i mina armar. Jag längtar efter att få gulla med honom. Blåsa på hans tår. Lukta på honom.
Och jag vet att om några år kommer jag se tillbaka på den här tiden som något som egentligen inte tog så lång tid av mitt liv. Och att jag har fått alla svaren. Men just nu så kände jag bara för att få gnälla lite...
Nu ska jag tillbaka in till sängen och göra ett nytt försök till att sova...
Det som kommer om ut om mindre än 3 månader som verkligen är värd allt det här. Och jag längtar efter att få hålla honom i mina armar. Jag längtar efter att få gulla med honom. Blåsa på hans tår. Lukta på honom.
Och jag vet att om några år kommer jag se tillbaka på den här tiden som något som egentligen inte tog så lång tid av mitt liv. Och att jag har fått alla svaren. Men just nu så kände jag bara för att få gnälla lite...
Nu ska jag tillbaka in till sängen och göra ett nytt försök till att sova...
2 kommentarer:
Man måste få gnälla... Och just denna perioden kommer att vara dryg, men den varar inte för evigt. Hoppas du fick sova nu då....
Åhhh, fick sova ett par timmar. Och efter det så kändes det lite bättre. ;)
Skicka en kommentar